"Jag kunde gå fram och tillbaka mellan busshållplatsen och lägenheten för att kolla dörren under flera timmar när det var som värst. Jag var helt utmattad, grät och fick vila under en timmes tid. Sen gick jag tillbaka och började kontrollera igen."
Anna är en kvinna i 30-årsåldern och en av 150.000 svenskar som drabbats av tvångssyndrom, Obsessive-Compulsive Disorder (OCD). Tvångssyndrom är en ångeststörning som innebär att man behöver göra speciella ritualer eller handlingar för att få bort påträngande och ångestväckande tankar. I Annas fall bestod tvångsbeteendet i att upprepade gånger kontrollera att dörren hemma var låst och spisen avstängd.
- Det jobbigaste var nog tvivlet, att vela fram och tillbaka på morgonen när det var bråttom iväg till jobbet. Jag kunde gå fram och tillbaka mellan hållplatsen och lägenheten för att kontrollera att dörren verkligen var låst. Det kunde ta timmar och jag missade buss efter buss. Jag grät och slets mellan att ta mig iväg och ge efter för impulsen att gå tillbaka och kolla än en gång. Det tog timmar och gjorde mig fruktansvärd trött. Och mitt i alltihopa förstod jag ju det orimliga i mitt beteende, men jag kunde inte hjälpa mitt kontrollerande i alla fall.
Som för så många andra med tvångssyndrom så vet inte Anna exakt vad det var som utlöste hennes tvångsbeteende. Hon vet endast att det kom smygande i tjugoårsåldern sedan hon flyttat hemifrån. Till en början handlade det bara om lite extra noggrannhet kring spisplattor och dörrlåsning, för att successivt utvecklas till alltmer ångest och utdragna kontrollbeteenden. Anna kunde till exempel ringa grannar och be dem kontrollera att dörren verkligen var låst när hon var på väg till bio. Men att något var allvarligt fel förstod hon först när hon en dag gråtande ringde hem till sin mamma för att hon inte vågade lämna lägenheten ifall spisplattan skulle vara på. Mamman gjorde då vad så många närstående som vill hjälpa gör, gav Anna försäkringar om att allt var ok. När Anna 10 år senare började behandlas för sitt tvång lärde hon sig att försäkringarna är vanliga, men mycket bidragande till att hålla problemen vid liv.
Flera gånger försökte Anna hjälpa sig själv genom att helt enkelt träna på att avstå från att kontrollera. Men det var för svårt på egen hand, och för enkelt att lura sig själv genom att smygkontrollera, som att kasta en snabb blick på spisen när hon lovat sig själv att låta bli. Det blev svårt, konfliktfyllt och mycket kaotiskt. Vändningen för Anna kom på hon såg ett TV-program om tvångssyndrom och där fick höra om föreningen Ananke. Hon tog kontakt och hittade personer i samma situation som henne själv.
- Det var en otrolig gemenskap. Jag upptäckte t.o.m att det fanns de som hade det ännu värre än jag själv. Allt vände. Jag insåg samtidigt att min samtalsterapi som jag då gick i var bra på många sätt, men inte för mitt tvång. Och tvånget var mitt största problem just då.
Ananke förmedlar kontakt med olika beteendeterapeuter runtom i landet, och Anna fick kontakt med sin terapeut via föreningen. Efter endast 5 sessioner var Anna så gott som fri från sitt tvång.
- Hos terapeuten fick jag skriva ned problemsituationer och hur mina tankar och känslor såg ut just då. Jag fick även skriva ned vilka katastrofer jag trodde skulle hända, och hur sannolikt det var att de skulle inträffa. Hos terapeuten fick jag svart på vitt se det fullständigt orimliga i min ångest.
Många drar sig för att söka hjälp hos en beteendeterapeut eftersom man hört att behandlingen är så jobbig. För tvångsproblematik är behandlingen exponering med responsprevention vilket innebär att man får utsätta sig för situationer som provocerar fram ångest samtidigt som man skall avstå från ångestlindrande kontrollbeteenden. I Annas fall skulle det bl.a. innebära att lämna lägenheten utan att gå tillbaka och kontrollera låset.
- Jag var så full av farhågor innan behandlingen och hade därför laddat innan och bestämt mig för att det fick helt enkelt fick bli så jobbigt som det blir. Jag hade en enorm otålighet att komma igång och fick skynda på terapeuten att påbörja exponeringen. Och sedan var det så mycket enklare än jag fruktat, jag kontrollerade lägenheten endast en gång vid första exponeringstillfället. Att tvinga mig själv att inte vela var otroligt skönt, det var mycket det jag hade mått så dåligt av. För min del räckte det med 4-5 sessioner, men oftast tar det längre tid.
Efter behandlingen fick Anna några bakslag, men det är helt normalt och något terapeuten hade förberett henne på. Vad som var oväntat däremot var att Anna kände en stor tomhet och nedstämdhet efter behandlingen. Tvångsritualerna hade fyllt ut tid och hållit henne sysselsatt, även om det inte var njutbart. Det gav mening i någon form. Inte för att Anna önskar sitt tidigare tvångskontrollerande tillbaka, men vad hon behöver arbeta på idag är att fylla sin tillvaro med ett annat, nytt och mer angenämt innehåll. Och det gör hon bland annat genom att vara engagerad i Ananke och där bidra till att ge andra den hjälp hon själv fick.
Annas egna råd till dig som lider av tvångssyndrom:
- Ta kontakt med Svenska OCD-förbundet Ananke , där får man stöd av andra i samma situation och råd hur man kan gå vidare och få hjälp. Det är mycket svårt att bli av med tvång på egen hand.
- Sök efter en beteendeterapeut. Ge inte upp även om de är svåra att få tag i.
- Var inte rädd att medicinera. Själv tar Anna fortfarande antidepressiva mot tvång och depression.
(Anna heter egentligen något annat).