Johnny är 45 år, lyckligt gift och bor i Malmö. Han har aldrig haft några psykiska besvär, men den sista tiden har han känt sig pressad på jobbet och haft svårt att sova. På dagarna har han varit trött och haft svårt att hålla sig vaken.
Plötsligt en kväll när han sitter framför TV:n börjar hjärtat slå volter och strupen snör ihop sig. Han får en stark smärta i bröstet samtidigt som det liksom sticker i armar och ben. Han får svårt att andas, svettas och fryser om vartannat, hjärtat skenar, han blir alltmer yr, vardagsrummet känns overkligt, han känner sig overklig själv, allting snurrar och han skriker åt sin fru att för Guds skull ringa efter en ambulans. Johnny är säker på att han håller på att dö och nu handlar det bara om sekunder.
När de väl kommer fram till akutmottagningen känns det lättare att andas igen. Hjärtat slår inte längre så fort och stickningarna har försvunnit. EKG-testet visar ingenting onormalt så läkaren föreslår att de ska åka hem igen. "Du är frisk som en nötkärna och har puls som en elitidrottsman", säger han med ett snett leende och buffar Johnny vänskapligt på axeln. Johnny och hans fru åker hem, men minnet av panikattacken har för alltid etsats fast i hans minne. Han är säker på att läkaren måste ha missat något. Man kan inte nästan dö utan att vara sjuk. Johnnys fru är också orolig. Efter ett par veckor söker de gemensamt upp sin husläkare som berättar om panikattacker. På inrådan av läkaren bestämmer sig Johnny för att försöka med KBT-terapi tillsammans med medicinering. Han känner sig lättare om hjärtat efter första mötet med terapeuten och rädslan för en ny panikattack börjar så småningom ge vika.