Social fobi: När rädslan att göra bort sig tar över
När Marie Uhre som 26-åring drabbades av en kraftig panikattack i klassrummet på Komvux blev det upptakten till en lång period med svår social fobi. Det var först 25 år senare som hon kunde återvända till ett liv utan handikappande ångest.
- Efter panikattacken gick jag inte tillbaks till skolan, utan sjukskrev mig istället och fullföljde aldrig min dröm att utbilda mig till fritidspedagog. Rädslan att sätta sig i klassrummet igen tog helt överhanden, jag fick en så stark rädsla att tappa kontrollen och totalt göra bort mig inför mina kamrater.
Vid tiden för första panikattacken befann sig Marie i en tung period i livet, bl.a. hade familjen just fått veta att hennes bror utvecklat ett heroinmissbruk. Hon arbetade i mycket högt tempo och sov dåligt. Sammantaget gjorde de yttre omständigheterna henne sårbar för känslomässiga påfrestningar.
- Jag var sliten och ganska nere av min brors drogmissbruk. Familjen genomgick en sorts terapiläger som också var jobbigt för mig. Men en panikattack var något nytt och skrämmande. Som liten flicka hade jag varit rätt blyg inför en del situationer i skolan, jag undvek att redovisa till exempel. Men jag hade alltid haft vänner och trivts i sociala sammanhang. Och min sociala osäkerhet hade jag faktiskt vuxit ifrån när jag kom upp i tidiga tonåren.
Marie hade under alla år med social fobi endast tre panikattacker och för henne kom ångesten mest att handla om förväntansångest inför sociala situationer. Och hennes liv begränsades av alla olika säkerhetsbeteenden och undvikanden som skulle ge en känsla av kontroll.
- Vid middagar satt jag alltid närmast utgången, det blev som en reflex efter ett tag att omedelbart när jag klev in i ett rum först kolla ”rymningsvägarna”. Var jag tvungen att delta i något så satt jag med, spänd som en fiolsträng. Jag undvek luncher, fikaraster och alla sociala sammankomster på jobbet. Det gjorde att jag åt lite och blev smal som en sticka. När min ångest var som allra svårast kunde jag inte gå hemifrån utan sällskap.
Efter flera år med social fobi hade ångesten blivit så handikappande för Marie att hon fick rådet av en kurator att söka färdtjänst för att slippa alla människor på bussen. En björntjänst som bara innebar att problemet sopades under mattan, tycker Marie idag. Hon skämdes oerhört att behöva åka taxi till och från jobbet, inte minst inför barnen.
– Men att åka buss eller tunnelbana i rusningstid kändes omöjligt, jag var så rädd att få en panikattack och skämma ut mig för folk runtom. Istället för lust och intresse blev det resvägen till arbetsplatsen som kom att bestämma vilken typ av jobb jag tog. På en arbetsplats löste jag problemet genom att samåka med en kollega, men när hon blev mammaledig fick jag jätteångest, hur skall jag nu ta mig till jobbet? Jag löste problemet genom att säga upp mig.
Efter ett år med taxiåkande fick Marie av sin handläggare på färdtjänsten information om kognitiv beteendeterapi (KBT) och betald behandling hos en terapeut. Efter 30 sessioner hade hon blivit hyggligt hjälpt med att åka buss och kunde sluta med färdtjänst. Men rädslan att göra bort sig fanns där hela tiden.
– Nu fick jag hjälp med att vara på bussen, och det tog ned ångesten en del. Men egentligen var det ju inte att åka buss jag var rädd för. Det var ju att få panik och göra bort mig som var den stora fasan. Kanske borde jag fått hjälp att förstå att jag nog inte skulle tappa kontrollen totalt om jag fick en panikattack bland folk, att det inte skulle ställa till så mycket skada som jag trodde då.
Marie gick igenom ytterligare två KBT-behandlingar, men ingen av dem lyckades riktigt komma åt hennes rädsla. Igen fick hon träna att vara bland folk, men inte att känna på konsekvenserna av en panikattack i sociala sammanhang, det hon fruktade mest av allt.
– Min hjälp kom när en väninna övertalade mig ta kontakt med Ångestsyndromsällskapet. Där fick jag se att helt normala människor lider av det jag trodde jag var ensam om, och jag började även delta i deras aktiviteter. Efter ett tag började min sociala rädsla minska. Och till slut försvann den helt.
Svenska Ångestsyndromsällskapet är en ideell organisation med en rad lokalkontor runtom i landet. De arrangerar bl.a. självhjälpsgrupper och öppna kvällsmöten varje vecka. Idag är Marie Uhre aktiv inom Ångestsyndromsällskapet. Hon åker omkring och föreläser, deltar i möten, informerar och presenterar verksamheten. Helt utan ångest.
Är du aldrig rädd att din fobi skall komma tillbaka?
- Nej, aldrig. Nu har jag lärt mig så väl vad ångesten är och hur jag skall hantera den. Jag kan ibland känna av viss yrsel, men vet alltid att det hänger ihop med stress, hunger, för lite sömn eller någon annan typ av stress. Då blir känslan begriplig och helt ofarlig.
Vilka råd kan du ge andra som lider av social fobi?
- Berätta om dina problem på arbetsplatsen så du slipper smyga och skämmas, det gör allting så mycket svårare. Jag har bara fått positiva reaktioner när jag vågat berätta, det är så många som har erfarenhet av social ångest.
- Kontakta Ångestsyndromsällskapet. Det är svårt att komma över social fobi på egen hand och sällskapet kan hjälpa dig på flera sätt, bl.a. med att hitta rätt typ av hjälp.
- Stanna kvar i situationen om du skulle få panik. Mycket av problemen kommer från allt undvikande vi håller på med. Stannar du kvar kommer du upptäcka att känslan lägger sig efter ett tag, och viktigast att du varken tappar kontrollen eller hamnar i någon social katastrof.
- Om du får KBT-behandling så exponera dig även för själva panikattackerna, det gör behandlingen mer effektiv. Kontakta Nationella hjälplinjen, där finns det mycket erfarenhet.
- Om du inte blir hjälpt av terapi eller självhjälpsgrupper kan medicin vara ett alternativ. SSRI-preparat kan hjälpa, men benzodiazepiner skall man helst undvika då de är beroendeframkallande.