Att vara anhörig till ett barn med OCD
Att ha ett barn i familjen som lider av tvångssyndrom är påfrestande. För övriga familjemedlemmar kan det bli svårt att ha ett normalt liv och många dras in i barnets tvångsproblematik. Mycket vanligt är att föräldrarna, för att lindra barnets oro, ger sk försäkringar. Detta innebär att på barnets begäran lugna genom att försäkra barnet att allt är ok. Exempelvis att brandvarnaren fungerar eller att spisen är avstängd. Ofta behöver försäkringarna upprepas gång på gång. Som förälder kan man också lätt dras in i barnets tvångshandlingar. Detta kan till exempel vara att för tjugonde gången tvätta bort alla spår efter snigeln från barnets gummistövel. Barnet och föräldrarna hjälps åt och styrs av samma mål, nämligen att få ett stopp på barnets tvivel och obehag. En naturlig och viktig sida av föräldraskapet är ju att minska alla sorters lidanden hos barnet, vilket gör det så lätt att engagera i barnets tvångsproblematik.
Men problemet är att föräldrarna i sitt engagemang samtidigt är med och förstärker barnets tvångssyndrom. Genom att ge försäkringar och genomföra tvångshandlingar förmedlar man indirekt att spisen måste kontrolleras många gångar och att sniglar är farligt smutsiga. Barnet lär sig inte att obehaget han/hon känner är helt ofarligt. Eller att snigelspår på gummistövlarna odramatiskt kommer försvinna av sig själv. Barnet lär sig istället att bekämpa sina obehagliga känslor med hjälp av dessa tvångshandlingar. Försäkringar och tvångsbeteenden kallas flyktbeteenden inom beteendeterapin, vilket betyder att de är beteenden som utförs därför att de får stopp på ett situationsutlöst obehag. Barnet mår för stunden bättre, men inom ett par timmar är oron och tvivlet tillbaka igen.
Vad kan man göra som förälder?
Som förälder kan man hjälpa barnet genom att sluta förstärka flyktbeteenden. I praktiken innebär det att konsekvent sluta ge försäkringar och hjälp i barnets tvångsbeteenden. Detta är en tuff omställning både för barnet och föräldrarna. Att neka barnet den hjälp det vill ha ger skuldkänslor, men vad man måste ha klart för sig är att de försäkringar man ger vidmakthåller barnets problem.
Så här kan du hjälpa barnet:
Förklara i lugn och ro för barnet att du kommer sluta bistå i barnets tvångsbeteenden och sluta ge försäkringar. Förklara samtidigt för vilka beteenden och varför . Var konkret och ge exempel på vilka av barnets beteenden det kan handla om. Börja gradvis och med den situation som barnet känner minst obehag för. Ta inte alla problem på en gång.
Gör upp ett avtal som säger ungefär "Varje gång du ber oss kontrollera spisen kommer vi svara: - Nu har vi bestämt att inte kolla mera.". Sen svarar man detta varje gång barnet ber om föräldrarnas försäkringar. Inledningsvis ökar oftast barnets oro och krav på föräldrarna, för att sen successivt avta. Att konsekvent avstå från försäkringar och ritualisering är centralt. Att alla runtom barnet gör likadant är också viktigt. Till avtalet bör man komma överens om någon form av belöning till barnet för att öka barnets motivation. Belöning kan var någon aktivitet barnet tycker särskilt mycket om, alltifrån egen tid med föräldrarna till roliga utflykter. För varje framsteg kan barnet få en guldstjärna och efter ett antal stjärnor får barnet sin belöning.
Var till hands för barnet. Att kärleksfullt stödja, motivera och uppmuntra barnet är nödvändigt och inte detsamma som att ge försäkringar. Involvera barnet från start och var tydlig med att förklara varför ni inte kommer bistå barnet i tvångshandlingarna. Var också tydlig och konkret med vilka framsteg som kommer belönas.
De här råden skall i första hand ses som ett förhållningssätt i syfte att inte förvärra tvångsproblematiken. I några fall kan de också bidra till att tvånget minskar. Men tvångssyndrom är svårt att behandla själv och man skall alltid söka psykiatrisk behandling för barn med tvångssyndrom.
Länkar:
www.kbt.nu
www.ananke.org
www.uas.se
Barn och ungdomspsykiatriska kliniken, Akademiska sjukhuset
Lästips:
- Per Hove Thomsen (1997) När tankar blir tvång. Barn och ungdomar med tvångssymptom . Natur och kultur.
- Kerstin Hellström m.fl.: (2003) Rädd, räddare, ångest: När barn och ungdomar mår dåligt . Prisma
- Susanne Bejerot (1999) Att förstå tvångssyndrom . Pfizer AB.
- Susanne Bejerot (2002) Tvångssyndrom-OCD: Nycklar på bordet . Cura
- K. Lindkvist (2000) Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Pfizer AB.
- Olle Wadström (1993) Tvångssyndrom. Orsaker och behandling i ett beteendeterapeutiskt perspektiv . Skenninge boktryckeri.
Depression hos barn
Ibland är det svårt att se hur det är fatt, eftersom barnet kan dölja sina symtom. Särskilt flickor är ofta tystlåtna, går undan och verkar blyga. Flickor med depression har ibland ätstörningar, till exempel anorexia nervosa. Deprimerade pojkar är ofta stökiga, hamnar lätt i konflikter, har svårt att koncentrera sig och presterar sämre i skolan.
Sök alltid hjälp om du misstänker att ett barn har drabbats av depression. Behandlingen består av psykologisk hjälp, ofta tillsammans med familjen. Ibland kan barnet behöva behandling med läkemedel.
Barn som är socialt ängsliga
Försök utsätta ditt barn för olika sociala situationer som barnkalas, idrottsföreningar och fritidsaktiviteter där barnet har större chans att träna på socialt samspel. Bli inte ditt barns talesman utan låt barnet tala för sig själv om det ska köpa något, beställa något eller ringa någon. Beröm och belöna ditt barn när det gör framsteg och klarar av nya saker. Gå på bio när barnet själv kan beställa biljetter etc. Föregå med gott exempel och visa ditt barn hur man ska klara olika situationer
Barn som lider av posttraumatisk stress (PTSD)
Typiskt för tillståndet är att barnet återupplever den traumatiska händelsen om och om igen, ofta när de försöker somna. Mörkrädsla är vanligt. Barn med PTSD verkar ofta håglösa, likgiltiga och vill inte längre leka med sina kamrater. De är ovilliga att gå till skolan, har sömnsvårigheter, blir lätt arga och är överdrivet lättskrämda.
Många barn med PTSD uttrycker det svåra de har varit med om i lek eller genom teckningar.
S k debriefing brukar användas som behandlingsmetod efter katastrofer. Metoden går ut på att den/de drabbade, gång på gång, får berätta vad de varit med om. Ibland kan det vara bra att låta barnet rita/måla. Det är viktigt att använda sig av en erfaren barnpsykolog i behandlingen.