Stefan är 37 år. Har är gift och har två döttrar i förskoleåldern. Förhållandet till hustrun och barnen är bra. Han arbetar sedan flera år som ingenjör på ett verkstadsföretag och han gillar sitt jobb. Inget anmärkningsvärt har hänt, men ändå känner han sig nästan varje dag uppgiven och nedstämd.
Sedan dryga två månader har det känts trist på jobbet. Stefan har släpat sig dit och ofta suttit framför datorn på fikarasterna istället för att umgås med arbetskamraterna. Sömnen har blivit sämre, han vaknar ofta mitt i natten och också tidigt på morgonen. Många småsaker känns nu som att flytta ett berg och han uppfattas som irriterad och grinig av familjen. I vanliga fall har han rätt bra självförtroende, men nu känner han sig värdelös och som att han mest ligger andra till last.
Efter en del övertalning från sin fru går Stefan och träffar sin husläkare. I samtalet med läkaren kommer det fram att Stefan en gång tidigare i livet haft en period när han känt sig så här, och att hans far i sin tur haft liknande besvär som ledde fram till ett självmordsförsök för många år sedan. Efter två samtal med sin husläkare får Stefan diagnosen depression. Läkaren skriver ut ett recept på antidepressiva läkemedel och Stefan börjar med medicinen. Efter ungefär tio dagar börjar livet kännas lite lättare och sömnproblemen ger vika. Så småningom börjar Stefan känna sig som förr igen.